Jag har upplevt en militärkupp –1963-, en revolution och en amerikansk militär intervention –1965- i mitt land, Dominikanska republiken, och i alla dessa händelser satsade jag mitt liv med vapen i hand för att försvara rättvisans kamp och tron på ett bättre samhället.

Allt detta gjorde jag i en situation där vi inte hade några möjligheter att vinna vår kamp. Vi var riktiga hjältar. Vi förlorade allt men med en tillfredsställelse över att ha gjort vår plikt gick vi till exilen i Europa –1966-, med värdighet och samvete. Och jag överlevde dessa faror på det mest otroliga sätt.

Sedan dess jag har varit i nästan hela Europa och även i länderna som Thailand och Japan. På alla dessa platser (Sverige är inget undantag), har mitt liv varit fyllt av erfarenheter och upplevelser, som enbart förekommer i romanen. Det är från denna miljö jag har samlat den inspiration, de ideal och det samvete som mitt författarskap och mina målsättningar kräver. Och angående mina drömmar om Agnetha Fältskogs kärlek måste jag säga att:

I fall hon verkligen inte är lycklig - nu 2002 -, behöver hon inte förlora sin tid i äventyr utan framtid, så länge jag är inte gift skall hon alltid ha möjligheten att finna sin lycka hos mig. Och det tillhör hennes intuition att upptäcka och besluta att vi kan skriva en riktig och odödlig kärlekssaga, och att vi även kan förverkliga den kärlek och lycka jag beskriver i min ofullbordade roman, och med vilken, som jag redan har sagt, har som mål att bli en av de bästa författarna genom tiderna, romanen som hon med sin kärlek kan hjälpa mig att skriva ännu vackrare och bättre.

Romanen, som ska bli fullbordad och som oberoende av om hon tror allt jag säger eller inte, ska jag tillägna mänskligheten och, ides namn till Agnetha Fältskog, min otroliga kärlek och inspirationskälla, som även har oturen att känna allt detta i en situation när jag fortfarande är en ”herr igenting”, en drömmare, en också en ”fighter” vars drömmar om lyckan kan krossa alla motgångar som härjar i hennes liv.

Vad Agnetha Fältskog behöver är en man som verkligen älskar henne, en riktig kärlek, en man som hon kan lita på under alla omständigheter, en man som bryr sig om henne, förstår henne och betalar det pris som hennes lycka kräver, inte därför att hennes yrke, hennes berömdhet och hennes framgångar tvingar honom att offra sig. Utan helt enkelt därför att hennes lycka är hans lycka, att hon betyder lika mycket för honom som han betyder för henne. Detta är den riktiga kärleken. Där det inte finns några offer eller någon annorlunda utveckling, enbart en korrekt värdering av verklighet, medvetenhet, harmoni, samvete och lycka.

Och, en sådan kärlek, en riktig kärlek, kan man inte köpa för pengar, inte heller hittar man en riktig kärlek på ett diskotek, ett party eller på gatan. En riktig kärlek har överraskande och oförutsägelsebara vägar, och kräver bland annat kamp, moral, samvete, uppriktighet och känslor.

Och med detta påpekande avslutar jag här mina förklaringar för Er, professor Regina af Geijerstam, angående rötter till mitt författarskap och målsättningar i livet. Eftersom ni är ur stånd att förstå vilka ingredienser som ingår i en skapelseprocess och i en författares liv, kan ni fortsätta att skratta åt mig så mycket ni vill. Jag påminner Er bara om att det är jag som upplever alla dessa saker, det är jag som kämpar för alla dessa saker, och till sist, det är jag som skriver om alla dessa saker. Vilket betyder att mina framgångar och misslyckande beror endast på mig och inte på Er ”goda” vilja, ”hjälp” eller förståelse. Det är alltid så som man skriver historia.

Del VI. ÅKLAGARNA BLEV ANKLAGADE.

De 12 februari 1980 är en dag som professor Regina af Geijerstam, lärare Lars Hedin och studierektor docent Ingemar Boström med säkerhet alltid kommer att minnas. Inte därför att de lyckades med sina målsättningar att trakassera mig. Tvärtom, därför att de i stället blev anklagade och blev medvetna om att de aldrig kunde lyckas med sina trakasserier och slippa undan dess konsekvenser.

Dessutom blev de tvingade att gå vidare med sin anklagelse mot mig om fusk till Rektorsämbetet vid Stockholms Universitet, vilket satte dom ur stånd att dra sig ur problemet och tvingade dom att kämpa ett krig som redan från början var ett förlorat krig. Ett krig som naturligtvis, när de startade det, trodde att de skulle vinna. (Samma sak trodde också Adolf Hitler när han startade andra världskriget 1939…).

Deras misstag kan man sammanfatta genom att säga att professor Regina af Geijerstam, studierektor docent Ingemar Boström och lärare Lars Hedin trodde att de var anställda och undervisade vid Kampala Universitet under ”Professor Emeritus” Idi Amins beskydd och herravälde. Enbart i en sådan situation skulle ”höga akademiska myndigheter” acceptera och gödkänna deras grundlösa anklagelse om fusk, deras förakt för vetenskapligt resonemang, logik, etik och alla de andra saker som karaktäriserar deras trakasserier mot mig, deras oansvariga och beklagliga beteende och deras gränslösa irrationalitet – för att nämna bara några exempel -.

Vad som hände på vårt möte den 12 februari var att de blev tvungna att erkänna framför mig och två vittnen som jag medförde till mötet (för att ha vittnesmål on händelsernas utveckling och som motvikt till den 3 mot 1 situation i vilken de ville sätta mig), att deras anklagelse mot mig om fusk var grundlös och löjlig.

De kunde helt enkelt inte föra ett enda rimligt vetenskapligt resonemang för att rättfärdiga sin anklagelse. Med det resultat att de själva blev avslöjade och anklagade för att med ett så irrationellt och ansvarslöst beteende (att utan grund anklaga mig för fusk), försöka trakassera mig med syfte att skada min akademiska integritet och förhindra mig att genomgå doktorandutbildning i spanska.

Nederlaget blev so stort för dom att, när professor Regina af Geijerstam försökte att komma med vettiga och rimliga argumenteringar, de sattes i en ännu löjligare och ohållbarare situation. ”Professorn” kunde inte visa något rationalitet och förnuft i sina försök att rädda vad som för dem räddas kunde (ingenting) och ”lärare” Lars Hedins ”hjälp” till ”professors” var likadan. Noll.

När jag sade till professor Regina af Geijerstam, studierektor docent Ingemar Boström och lärare Lars Hedin att jag skulle anmäla deras ansvarslösa fuskanklagelse och trakasserier till Rektorsämbetet vid Stockholms Universitet, försökte studierektor docent Ingemar Boström övertala mig att inte anmäla saken till Rektorsämbetet utan att helt enkelt ”glömma saken”… Han gick så långt att han påstod att ingen anklagade mig för fusk och att allt var ett resultat av ett ”missförstånd”…

En sådan otroligt och ansvarslös kovändning gjorde studierektor docent Ingemar Boström efter att själv ha föranstaltat om mötet, i vilket han, professor Regina af Geijerstam och lärare Lars Hedin anklagade mig för att ha fuskat vid nämnda tentamen för att ha svarat på en fråga exakt enligt kursens litteratur).

(Observera att fuskanklagelsen mot mig visade sig under det sammanträffande inte enbart vara grundlös utan också löjlig. Professor Regina af Geijerstam, studierektor docent Ingemar Boström och lärare Lars Hedin kunde inte genom någon rimligt argumentering bevisa att jag hade fuskat i tentamen och att svar på en fråga i en tentamen exakt enligt kursens litteratur är fusk).

Här förelåg den otroliga och löjliga situationen (som verkligen är värd att beskriva) att, studierektor docent Ingemar Boström försökte komma fram till ”lösningen” att ”egentligen” ”ingen anklagade mig för fusk”, att allt var en produkt av en ”fel tolkning” (!!!…), etc., när jag för honom lästa lärare Lars Hedins påstående i sitt brev:

”Det rådet nog inget tvivel om att vederbörande (herre?) på något sätt fuskat under provet”…

Och när jag påpekade för studierektor docent Ingemar Boström att ett sådant påstående är en anklagelse och att själva vårt möte var en produkt av denna anklagelse, försökte studierektor Boström att övertyga mig att så inte var fallet, att även det lilla ”nog” i texten är av betydelsen, etc., etc., etc.

Det vill säga, ställd inför det faktum att SVAR PÅ EN FRÅGA I EN TENTAMEN EXAKT ENLIGT KURSENS LITTERATUR ÄR INGEN FUSK:

Att de inte kunde försvara sin fuskanklagelse mot mig för att ha svarat på en fråga i en tentamen exakt enligt kursens litteratur och medveten om att jag tänkte gå till rektorsämbetet, börjar studierektor Boström, professor Regina af Geijerstam och lärare Lars Hedin att ”dra öronen åt sig”, och undrar om man inte kan glömma det inträffade, dra ett streck över hela historien. Som om det bara vore att le åt en sådan anklagelse, åt sådana trakasserier och ett sådant beteende, och säga: ”Javisst låt oss glömma bort vad som hänt!, vad är en anklagelse om fusk?”…

Men då jag stod på mig och menade att en anklagelse om fusk är en allvarlig sak, tänkte man att ”först till kvarn får först mala”, och skickade redan samma dag in en anmälan –om fusk- till rektorsämbetet: ”Anfall är bästa försvar”… (Och de hade så bråttom med detta att de även nonchalerade det faktum att under vår möte överlämnade jag till studierektor docent Ingemar Boström ett brev i vilket jag meddelade att jag, skulle gå vidare med saken till Rektorsämbetet vid Stockholms Universitet och även begära en opartisk rättning av mitt prov i spansk fonetik underkänt av lärare Lars Hedin som tillämpad godtyckliga kriterier i strid mot vetenskaplig objektivitet vid rättningen för att underkänna det).

Plötsligt blir ärende av ”avsevärd vik”… och kräver ”ytterligare utredning med tillgång till juridisk expertis”, som samma studierektor docent Ingemar Boström hade ansvarslösheten och fräckheten att skriva till rektorsämbetet efter det skedda, (och som vi skall se när vi analyserar deras maktfullkomliga argumentation).

Man säger först att någon egentlig misstanke om fusk inte föreligger och vill glömma hela saken, ärendet är inte av avsevärd vikt. Det drabbar bara en ”svartskalle”. Vad spelar det för någon roll att man förolämpar en människas integritet?…

Men, när ”svartskallen” står på sig och vill gå till rektorsämbetet med saken, ja då är det Inkvisitionen på den Romanska institutionen integritet som står på spel, alltså blir ärendet av avsevärd vikt.

Den berömda svenska rättvisan och rättsäkerheten sätts helt ur spel av Inkvisitionen på den Romanska institutionen vid Stockholms Universitet.

Och, för den ”svartskalle” som kommit till Sverige på flykt undan förföljelse och orättvisa innebär detta en förolämpning utan like.

Franz Kafka skulle i denna historia hitta en utmärk ämne för en roman.

Med publicering av Michel Smielys bok ”Hur är det Möjligt” –1983-, beskrivningen av ett svenskt akademisk ”Watergate” – m.m. – blev ett faktum i Sverige.

Rektorsämbetet vid Stockolms Universitet underkände den spanska institutionen fusk anklagelse mot Miguel Angel Sosa Vasquez (Michel Smiely 666), för att ha svarat i en tentamen i spansk fonetik på en fråga exakt enligt kursens litteratur och ”Den fyras gäng vid Stockholms Universitet” fick en läxa utan motstycke.

1. Michel Smielys bok ”Hur är det Möjligt” är den första personliga redogörelsen, beskrivningen och anklagelsen som hittills någon har vågat publicera om de trakasserier som förekommer i den svenska akademivärlden.

2. Den skapar genom sin friskspråkighet och karaktär av rättviseskipare (onda sanningar sägs rent ut och saker och tings nämns vid sitt rätta namn) ett prejudikat för den svenska akademivärlden, där det finns mycket att rätta till.

3. Den är samtidigt en självbiografi vari beskrivs rötterna till ett författarskap som kan komma att skriva historia inom litteraturen och om den oundvikliga kampen för detta.

Och till sist,

4. Den är också en förutsägelse av en mängd olika ”saker” som är en utmaning både för läsarnas kunskap och fantasiförmåga som till själv parapsykologin.

Michel Smiely 666.
Stockholm, den 6 November 2002.