(Ytterst Konfidentiellt) -Michel Smiely-

Stockholm, den 28 Augusti 1980.

Bästa Agnetha Fältskog:

Här är brevet jag lovade dig att skriva. Jag visste i förväg att du skulle sluta med Dick. H. Och, eftersom detta har hänt, kan jag nu skriva till dig det här brevet och berätta för dig mycket viktiga saker angående ditt liv och ödet.

Telegrammet som jag skickade till dig från mitt land var angående detta. Om du ska tro på mig eller inte är en sak som jag inte vet. Men, som en man som älskar dig riktigt, måste jag säga till dig alla dessa saker, som säkert kommer att överraska dig för sin otrolighet. Och även om det är svårt att tro på sådana saker kan jag inte dölja dem för dig. Det tillkommer dig att dra dina slutsatser om saken.

När jag var i mitt land var jag där för att bedriva forskning för en tre betygs uppsats som jag skriver i Statskunskap (vid Stockholms Universitet) om President Valet 1978 i Dominikanska republiken. Men, eftersom jag kom tillbaka till mitt land efter fjorton år i exil var min mamma rädd att det skulle hända mig något på grund av min tidigare politiska kamp i mitt land (bland annat mot den amerikanska militär interventionen i Santo Domingo 1965 som tvingade mig i exil).

Min mamma var så rädd att det skulle hända mig något i mitt land att hon själv kom till Sverige med en syster och en moster i början av mars för att följa mig tillbaka till Santo Domingo. Och för att försäkra sig att det skulle inte hända mig någonting i mitt land, bad min mamma mig att där gå till en siare som hon känner sedan fjorton år. Och, om siaren skulle föreslå mig att lämna landet på grund av möjligheten att jag skulle bli skadad där, måste jag lova min mamma att återvända nästa dag till Europa och i stället ta en bra semester i Spanien.

Jag skrattade åt min mamma när hon sade till mig att göra sådana saker eftersom jag tror inte på Gud och än mindre på ödet och siares ofelbarhet.

Men eftersom min mamma tog saken så allvarligt och gjorde en sådan lång och dyr resa till Sverige för att följa mig tillbaka till mitt land och trodde så mycket på siarens ofelbarhet, blev jag tvingad att lova min mamma att göra som hon vad mig när vi skulle vara tillbaka i vårt land.

När jag kom till mitt land blev jag än mer överraskad när alla i min familj ville att jag först skulle gå direkt till siaren och sen tänka på min verksamhet i mitt land. Eftersom min pappa och min syster är advokater, min mamma har ekonom examen, min första bror är ingenjör och min andra och sista bror läser kemi på fjärde år på ett av de bästa universiteten i mitt land, var jag verkligen överraskad över att sådana människor, som inte är analfabeter trodde så allvarlig på den siares förutsägelser som de bad mig att besöka.

De förklarade bland annat för mig att den kvinnliga sierskan, under fjorton år, förutsagt för mina föräldrar och andra släkt alla viktiga saker (bra och dåliga) som hänt i vår familj. Hon var så ofelbar att mina föräldrar kallar henne ”professorskan”… Och när mina föräldrar berättade för mig om alla dessa händelser som hade hänt i familjen och som ”professorskan” hade förutsagt blev jag så imponerad att jag faktiskt blev nyfiken på att känna en sådan ”professorskan”.

(Hon förutsåg bland annat mordet på min kusin överste Francisco Caamaño som var President i Dominikanska republiken 1965 och ledde vår kamp mot den amerikanska militär interventionen i Santo Domingo. Min kusin dog 1973 när han kom tillbaka till sitt land för att starta ett gerillakrig. Han blev förråd av dominikanska politiker och misslyckades och förlorade livet. Han var 1973 Che Guevaras ersättare i Latin Amerika och liksom ”Che” var min kusin personlig vän till Fidel Castro, vilken jag hade tillfälle att lära känna i Havanna 1967 vid ett besök som jag gjorde där. –Kom ihåg att jag skrev till dig i mitt brev-album att mitt liv är som en roman, fullt av otroliga och spännande händelser).

När jag hörde många andra otroliga förutsägelser som ”professorskan” långt i förväg gjort, och sedan uppfyllts, blev jag faktiskt nyfiken på att veta vad det som man kallar ”ödet”, hade bestämt i mitt liv. Jag tror inte på ”ödet” eller siaren men jag hade genom en sådan ”ofelbar” siare möjlighet att själv pröva genom mina egna erfarenheter, om det finns eller inte något öde.

Jag var ivrig att försöka veta sanningen om sådana ”obegripliga företeelser” som så många vetenskapliga tidskrifter kallar det. Jag vet att händelser som John F. Kennedys, ”Che” Guevaras och Martin Luther Kings mord var förutsagda av världsberömda siare. Tillfället att kunna veta min framtid genom en sådan ”ofelbar” siare var för mig en sak som jag helt enkelt inte kunde nonchalera.

Och eftersom att vinna din kärlek för mig är en så omöjlig uppgift, skulle det för mig vara en befrielse att åtminstone veta genom en siare att jag tillslutet skulle hitta min lycka med någon annan kvinna. Det värsta för mig var inte att genom en siare få veta att jag aldrig skulle vinna din kärlek, utan att försätta att leva i den förtvivlan som min ogynnsam och svåra kamp för dig innebär i mitt liv. Under sådana omständigheter skulle det för mig bli (åtminstone teoretisk), en befrielse att kunna veta, genom ”professorskan”, vad framtiden eller ödet hade sparat för mig.

Dessutom var mina föräldrar mycket oroliga för mig eftersom ”professorskan” sex månader tidigare förutsagt att mina föräldrar skulle vara närvarande på en begravning där de skulle sörja en mycket älskad medlem i vår familj. Och även om ”professorskan” sade till min dem att det inte var jag som skulle begravas, var till exempel min mamma ivrig att försäkra sig genom ”professorskan” att det inte var jag som skulle dö. Min mamma är en av de människor som vill vara hundra procent säker på att undvika misstag i tolkningen av ”sådana saker…”

Och så var jag plötsligt i mitt land framför en ”siare”, framför ”professorskan”, undrande om tio års universitetsutbildning i Europa (Sverige) inte gått till spillo, om vetenskapen inte är enbart en massa strunt prat, framför livets hemlighetsfulla gåtor under tidernas förlopp.

Jag var i ”professorskan” hus med min mamma och syster. Vi var i ett litet rum där det fanns en stor bild av Jesus med några ljus. ”Professorskan” satt bredvid ett litet bord och tog fram ett paket kort som hon började blanda. Jag satte mig framför henne, och min mamma och syster satt bredvid mig. Och medan ”professorskan” blandade korten tog jag en ordentligt titt på henne.

Hon var mulatt, en kvinna i femtioårsåldern. Hon hade en mycket glad och charmig personlighet och karaktär. Hon är en sådan människa som man en gång vet att aldrig skadar folk och som respekterar och värderar högt sanningen och rättvissa i livet även om hon ingen universitetsutbildning hade. Dessutom såg hon också ut som en människan som man kan lita på, inte som någon hycklare.

Ett sådan intryck fick jag av henne. Hon ingav mig respekt och det var för mig omöjligt att inte tycka om henne. Då avbröt ”professorskan” mina tankar när hon sade till mig medan hon blandade korten:

”Det som jag kommer att säga till dig om dit liv och om din framtid är enbart det som jag ser i korten. Korten talar till mig om saker och ting. Jag har bara förmåga att läsa vad korten säger till mig. Jag kan inte hindra, motarbeta eller ändra vad som kommer att stå skrivet i korten. Dåliga liksom glada nyheter måste du acceptera som de är. Jag tycker mycket om din mamma, din syster och din familj, men jag ska inte ljuga för dig eller för dem om vad jag ser genom kortet i ditt liv.

”Jag har aldrig dolt en dåligt eller bra nyhet för någon. Så, du får ursäkta mig om jag säger dig saker och ting som du inte gillar. Men livet är fullt av bra och dåliga saker. Man måste acceptera livet som det är. Ingen kan ändra vad som står skrivet i ödet. Om du inte är rädd för att veta vad livet och ödet har reserverat för dig kan vi börja med att titta på framtiden i ditt liv…” –”Jag är inte rädd för att väta sådana saker. Jag är inte rädd för något eller någon. Ni kan börja läsa korten” - svarade jag mycket bestämt . ”Professorskan ” gav mig då korten och bad mig dela leken i tre delar. Så började hon kasta korten och sade: